”Förlåt att jag är sen!”
”Hej, hej, för fan.”
Det var i lägenheten som vanligt. Vi möttes igen, efter en lång sommar Björn, Charlotta, Lasse och jag. För att kolla om lusten fanns kvar. Den där lusten som är drivmedlet i vad vi gör. Utan lust – inget arbete.
Soppan var förberedd, pjäser framtagna, kaffet redan klart. Och mötet, ja det fanns nog en plan, men snart stod det klart att det här var på väg åt ett helt annat håll.
Efter några inledande skrönor ur teaterhistorien flöt samtalet fritt och utan vare sig logik eller styrsel. Ibland så högljutt att katten fräste åt oss. Det var som om meningarna och berättelserna kastades mellan oss slumpmässigt, samtidigt som Lasse tog en rökpaus och Björn behövde styra upp ett nytt elavtal via högtalartelefon.
”Det är fortfarande några samtal före, men vi tar emot ditt samtal så snart som möjligt…”
Så hur vi kom fram till att vi skulle läsa just Svek av Pinter är högst oklart. Den fanns inte med på dagordningen från början och protokollet som skulle dokumentera mötesprocessen var blankt efteråt. Men läste det gjorde vi. Och plötsligt fasade alltihop rätt. Kaos förbyttes till fokuserat arbete på en sekund. Och jag tror vi allihop insåg att det är ju just det här vi ska göra.
Historien om de tre människorna som bedrar varandra med varandra förde oss tillbaka till vårt tidigare arbete. Det var som att gå in i Som varje annan dag igen, men den här gången med extra allt. Humor, smärta och relationer tecknade med iskall skärpa. Tre ensamma människors desperata jakt efter värme, kärlek och mening.
Så utan att tveka sparkade vi igång där och då. Det här blir vårt nya projekt. Hur det kommer att utvecklas, vilka samarbeten vi kommer att göra och hur formen slutligen blir vet vi inte, långt därifrån. Men vi hittade tillbaka till lusten och glädjen och såg tillsammans potentialen och möjligheterna.
Strax därpå löstes vi upp igen – med några punkter var att ta tag i. Men också med förvissningen om att Järnstudion lever vidare, och att ett nytt spännande arbete står för dörren.