Att översätta Pinter är som att skrapa bort lera från ett förgyllt smycke. Alla språkliga hinder måste avlägsnas samtidigt som den tunna guldhinnan måste bevaras för att kunna skina. Guldet är tankarna och vad personerna verkligen säger. Det står aldrig ordagrant utan måste förstås. Om man bara översätter orden och försöker vara så ordagrann som möjligt så solkas hinnan. Det blir engelska på svenska och genast smyger sig ett avstånd in mellan ursprungstanken och det som hamnar på pappret.
Den här processen är därför inte bara intellektuell utan framför allt intuitiv, nästan kroppslig. Först när replikerna uttalas ärligt utan fördomar går de att förstås. Och först då kan de formuleras på svenska. Jag tänker på det när jag ser andra översättningar. Jag kan höra när orden hamnar fel, men inte självklart ha alternativet klart för mig. Låter det flummigt? Det är det inte. Det är ett hantverk som jag fått stor respekt för. Och jag skulle gärna översätta mer och bli bättre på det.
Just Pinter är så grym att få jobba med. Totalt avskalat och med varje replik packad med mening och levt liv. Nu är min översättning av Svek färdig så långt jag kan komma vid datorn. Nästa steg blir att börja repa med manuset. För det är först då som facit kommer. Om guldet börjar skina eller fortfarande ligger under den där skiten som skymmer.