Kommer ofta på mig själv med att jag inte hör vad nyhetsuppläsarna säger på tv. Och då tittar jag ändå rätt mycket på nyheter.
Lik förbannat kan jag sitta där, hyggligt fokuserad, med redaktörshörseln påkopplad och helt enkelt inte höra vad de pratar om. Antar att det beror på att nyhetsuppläsaren har huvudet nån helt annan stans. På en kopp kaffe, nåt relationsproblem eller bara en tom fantasi. Orden som kommer ur dem har helt enkelt inte nån betydelse för dem som personer och blir därför helt tomma. Det är inte deras fel. De gör bara sitt jobb, men de tappar mig.
Precis det omvända händer när vi repeterar vår pjäs. Vi har nu tillsammans analyserat texten. Björn har skrivit aktioner på alla repliker. Aktioner är en sorts stödmeningar, som är till för att öppna texten och fånga ordens verkliga betydelse.
När skådespelarna sen läser texten med den här hjälpen hör jag plötsligt vad karaktärerna verkligen pratar om, vad de drivs av och varför de måste säga just det de säger. De fångar mig helt enkelt och vrider om hjärtat på mig. Tobbe, Gösta och Maria blir mycket större än jag förstått när jag plitat ner orden.
Det är action för mig. Handlar om liv, brist och tillkortakommanden. Om hur – och varför – vi kämpar för att vara människor. Varför vi inte kan låta bli att göra illa varandra. Varför vissa av oss måste hata de vi verkligen älskar. Jag hör, fattar och älskar’t.
