Historien om Järnstudion påminner om de där gamla garagebanden som tjugo år senare träffas igen. ”Fan, visst lät vi rätt bra då? Kan vi inte köra igen?”
Kärnan av det som i dag är Göteborgs nyaste teatergrupp träffades i mitten av nittiotalet i kretsen kring Teater Trixter. Då var den teatern inrymd på Odinsgatan och fungerade som en magnet på dåtidens teaterintresserade unga. Vi spelade pjäser av Sam Shepard, Charles Bukowski och, naturligtvis, Petra Revenue.
En av Trixters grundare, Lars Andersson, hade jobbat med, och var inspirerad av, regissören Björn Melander. Lasse förde in Björns metod i vårt arbete. Och kulmen för många av oss nåddes 1997 med pjäserna Fool for love och Begravt Barn av Sam Shepard. Uppsättningar som satte djupa spår. Och trots att åren gick och att några av oss som var med då började ägna oss åt andra saker och yrkeskarriärer har längtan tillbaka till det sammanhanget funnits kvar.
När Charlotta Lundgren 2012 regisserade en text, som blev föreställningen Man av glas av Paul Auster, sattes bollen i rullning. Längtan väcktes till liv. Men vad skulle vi samlas kring den här gången? Hur kunde vi fiska upp energin och tankarna från då och placera det i nutid?
Det blev Som varje annan dag.
Pjäsen kom till under märkliga förhållanden. Eskil Lundgren hade egentligen tänkt skriva nåt helt annat när han inredde klädkammaren i lägenheten till kontor och stängde in sig där på kvällar och helger. Men när de två bröderna började prata med varandra där inne bland kläder, verktyg och väskor var det bara att öppna ett nytt dokument och börja teckna ned historien.
Men vem skulle regissera? Charlotta och Lars ville verkligen stå på scenen som skådespelare. Vi bestämde oss för att närma oss och fråga Björn.
Mötet skedde i mellandagarna 2014. Vi skulle göra en läsning av pjäsen. På väg till läsningen var Eskil så nervös att han sa till Charlotta: ”Om Björn inte gillar det här, avfärdar det, kommer jag inte att skriva en rad till i mitt liv.” Efter inledande artigheter tog skådespelarna plats på scenen och började läsa. Och efter tio minuter tittade Björn upp från manuset och sökte Eskils blick. ”Det är ju bra det här. Du har skrivit förut…” Och när de sista replikerna var sagda tittade han upp igen. ”Det här vill jag göra. Kan vi inte vara här?”
Efter de förlösande orden var processen igång på allvar. Men vi insåg snart att vi var för få, och behövde hjälp från fler.
Här förklarar Björn vad han tyckte det var det roligaste med projektet:
För att skaffa ett startkapital och samtidigt sprida kunskapen om vad vi höll på med startade vi en crowdfundinginsamling bland vänner och bekanta. Gensvaret var bra och tillsammans med bidrag från Västra Götalandsregionen gav det inte bara en startplåt utan också en energiboost in i projektet.
Snart hade vi dragit in Joakim Thedin, Pontus Edmar och Anna Broman Norrby från Trixtertiden, och ihop med vänner som Henrik Rylander och Britta Rylander Berglund, Tony och Charlotte Henschel och Cilla Stark hade vi plötsligt en pålitlig och kreativ grupp som ställde upp på helger och kvällar. Passande nog fick gruppen heta Järngänget.
Och ur arbetet växte nya konstellationer fram. Arkitekten Britta Rylander Berglund och produktdesignern Joakim Thedin tog sig an scenografin.
Idéer kastades upp, testades, förkastades eller utvecklades. Hela tiden i en kreativ och lärande process ihop med Björn och övriga medverkande.
Tony Henschel och Henrik Rylander tog uppgiften att göra ett grafiskt material. De skapade flyers, broschyrer, affisch och så vidare med Henriks bilder och Tonys design.
Hans Börjesson hjälpte Eskil med säljarbete och tankar kring sponsorsamarbeten, och snart hade vi utökat vårt nätverk med flera nya och spännande företag i Göteborg. Bland annat fick vi nya frisyrer på Sharper of Sweden barbershop på Prinsgatan.
Till arbetet på scenen fick vi nya bekantskaper som skådespelaren Carina Ahrle och ljussättaren Miranda Björnsson Wikström.
Vi har också fått ovärderligt stöd från Göteborgs stad, ABF och Teater Trixter.
Det är alltså många människors ideella arbete och bidrag som ligger bakom vår första uppsättning. Och kanske är det den största glädjen. För det vi ville med Järnstudion var att återskapa det kreativa, utvecklande och roliga utrymmet i tillvaron. Och precis det har det blivit: Ett nätverk av skickliga yrkesmänniskor som tillsammans har kul och utvecklar varandra och det gemensamma projektet. Vart det leder i framtiden vet vi ännu inte, men vi är många som hoppas att vårt arbete får fortsätta att växa. Att bandet får flytta ut ur garaget till slut.
Vi har satt vår målsättning högt: Att skapa Göteborgs bästa, mest vibrerande, teaterupplevelser.
För det krävs publik att ta spjärn emot och utvecklas med. Hoppas du vill vara med oss på vår fortsatta resa!
