Den här texten skrev Horace Engdahl inför premiären av Mannen på bryggan på Pustervik i Göteborg 12 maj 2024. Den publicerades i föreställningens programblad.
Mannen på bryggan var den första text jag skrev för teatern. Den tillkom på beställning av Dramatens dåvarande chef Marie-Louise Ekman. Initiativet var hennes. Hon ville ha en monolog för en av sina skådespelare. Den kunde handla om vad som helst. Mina invändningar att jag saknade erfarenhet av att skriva dramatik sköt hon vänligt åt sidan vid en förhandlingslunch i slutet av maj eller början av juni 2014. Vi bestämde att vi skulle träffas igen på hennes ämbetsrum på teatern den 1 september kl. 10. Hade jag då någonting med mig, skulle hon titta på det och se om det dög för sitt ändamål.
Av olika skäl dröjde det någon månad innan jag tog itu med beställningen. Men då jag en solig julimorgon satte mig vid skrivbordet, hörde jag en röst inom mig som uttalade monologens första ord: ”Äntligen natt!” Det fanns ett svagt eko av Franz Schuberts och Wilhelm Müllers Winterreise i ordet natt, men innan jag hann fundera över den saken, fortsatte rösten att tala.
Första dagen skrev jag, utan någon som helst möda, de inledande trettio-fyrtio raderna, och vid det laget var den talande alldeles tydlig för mig. Så fortsatte det dag efter dag till dess att monologen var fullbordad. Jag behövda aldrig gå tillbaka och ändra någonting. När jag en morgon i början av augusti kom till den avslutande sången, visste jag att alltsammans var över.
Jag hade redan tidigare gjort erfarenheten att skriva utan ansträngning, liksom på diktamen, men då i form av korta, aforistiska betraktelser som jag brukar kalla ”fragment”. Det här var någonting annat. En gestalt gjorde mig till sekreterare för sin önskan att bli hörd. Denna namnlösa figur ville tala, och jag kunde inte hindra det.
Mannen på bryggan är en monolog för teater. Man ska vara försiktig med att leta efter självbiografiska syftningar i den, annat än i den vaga mening att den ger röst åt stämningar som en gång i livet har varit mina – men säkerligen också många andra mäns.
Det är alltså klart och tydligt fråga om en mansmonolog, vilket redan titeln tillkännager. Idag låter man ibland könen byta plats på scen, låter Hamlet vara en kvinna och liknande, vilket i och för sig aldrig har varit främmande för teatern, låt vara att det varit långt vanligare att män har spelat kvinnor än tvärtom. Jag tvivlar emellertid på att det är möjligt att vända Mannen på bryggan till en kvinnas monolog, förutsatt att inte regissören visar prov på exceptionell hänsynslöshet, vilket i och för sig aldrig kan uteslutas.
Mannen på bryggan är tillkommen i en tid då intresset vändes bort från männen. Samtidigt hörde det till god ton att låtsas som om det egentligen inte spelade någon roll vilket kön man tillhörde. Ja, mer än så, det ansågs vara ett tecken på allmän vakenhet att betrakta könen som en fiktion, eller mildare utryckt en konvention, ett rollspel: något som skulle kunna arbetas bort med hjälp av social pedagogik och ett rimligt mått av ekonomiska och juridiska påtryckningar.
I teorin var denna förvandling av människan redan fullbordad i och med att termen genus gavs en överordnad position i förhållande till den ålderdomliga terminologi som utgår från människans biologiska kännetecken. Den klassiska, bipolära uppfattningen gav vika för ett mångfaldens evangelium. Efter dessa intellektuella operationer borde det strängt taget inte ha kunnat finnas någonting sådant som män och kvinnor.
En smula paradoxalt fortsatte man att föra statistik i enlighet med den gamla uppdelningen. för att inte förlora möjligheten till positiv särbehandling och utjämning, så att skillnaden mellan könen skulle märkas så litet som möjligt. Hur det skulle gå med toaletterna var oklart och har förblivit oklart. Möjligheten att vandra mellan kategorierna är ännu föremål för uppslitande politiska stridigheter.
Kanske tycker någon att jag borde ha lagt locket på, men i så fall kan man lika gärna lägga skulden på Marie-Louise Ekman som tog emot mitt manus när jag stegade upp till henne kl. 10 den 1 september och hörde av sig två dygn senare med en entusiastisk försäkran att stycket så snart som möjligt skulle sättas upp på Dramaten.
Nu blev det inte så. Den makt som till slut ingrep och förhindrade saken var tidsandan – tidsandan i en av dess mera våldsamma yttringar. Jag fick nöja mig med att Mannen på bryggan trycktes som en del av en bok som heter Den sista grisen (titeln allmänt uppfattad som författarens självkaraktäristik men i själva verket en anspelning på en dialog av Plutarchos).
Varje tid går förbi, varje väckelse mattas. Tio år har svunnit sedan den angenäma lunchen med teaterchefen. Min skugglike besökare i skrivandets ensamhet ska alltså till slut få privilegiet att yttra sig på en teaterscen.
HORACE ENGDAHL