Vi tog en kaffe på stan Charlotta och jag. Och började prata om farsen på Brännö och hur tråkigt det är att det inte blir en ny uppsättning i sommar. Två år i rad har Henrik, Per och de andra gjort succé på bryggan vid Brännö varv.
Genom sin frejdiga satsning och professionella genomförande har de med glädje och smarthet etablerat Göteborgs coolaste scen för sommarteater. Och hela varvet har blommat upp med servering, uppträdanden och happenings. Vad händer i sommar om teatern försvinner?
Jag vet inte riktigt hur tankarna hamnade där. Måste vara Charlottas fel. Men plötsligt var frågan där? Kan vi göra nåt på Varvet i sommar för att fortsätta etablera sommarscenen för teater? Först hissnade tanken. Vi hinner inte skriva och repa in nåt nytt. Fars är inte vad vi kan och håller på med. Det enda vi skulle kunna göra är att spela den enda pjäs vi har på repertoaren, det vill säga Som varje annan dag. Men det kan väl inte funka?
Vi satt tysta en liten stund och alla invändningar paraderade revy inför oss. Men den enda slutsats som kom fram var: Klart det går! Skulle ju vara perfekt! Klart att allt skulle behövas göras om, allt skulle bli nytt, men dramat det samma. Skulle vi själva vilja se pjäsen som sommarteater? Ja, definitivt. Sommar är inte bara tid för glättiga skratt och ytlig underhållning, det är också tid för eftertanke, svart humor och uppgörelser.
Hur vi än försökte punktera bubblan så höll den. Och när tanken väl var väckt insåg vi att vi stod inför ett val. Göra det, eller strunta i det. Ägna semestern åt hårt arbete, eller stillsam vila? Passivitet nu är också ett val. Till slut reste vi oss från bordet och började gå hemåt, frågorna hade redan fått sina svar trots att vi knappt vågade uttala dem. Så: Pinter får vänta. Det är klart vi måste försöka!