”No music will ever grow in this room.” Orden är Tom Waits. Han sa det i frustration i en studio där förutsättningarna egentligen var bra, men där ljudisolering, möbler och annat bara blev hinder i skapandeprocessen.
Han fick helt enkelt inte rummet att låta bra. Han hittade ett rum intill istället, med hårt betonggolv, en sprucken glasruta och väggar där det hängde kartplanscher. Och plötsligt rymdes musiken igen och resultatet blev plattan Bone machine.
Jag tänker på det som en direkt parallell till rummet där vi träffas för att repetera. Det är ett ganska oansenligt rum på ABF vid Järntorget. Fint visserligen, med stoppade möbler och speglar längs väggarna och en stor takkupa som släpper in ljus. Men det som gör rummet magiskt är vad personerna som kommer dit för med sig in. Vi ses ett par timmar i veckan och arbetet vi gör öppnar dörren till själva livet. Så upplever jag det. Jag får sitta med fyra kreativa, intuitiva personer som tillsammans utforskar och jobbar med sina innersta drivkrafter. Det är stort. Och en kontrast till så många andra rum och tillfällen jag befinner mig i.
Att ha tillgång till eget magiskt rum för skapande och arbetsglädje, om det så bara är ett par timmar i veckan, är som ett vaccin mot hopplöshet, oginhet och misstro. Att ha en plats där man vågar tro på saker med yttre dåliga förutsättningar, där man vågar lyfta fram bristen som en tillgång, och där du är accepterad och önskad precis som du är, ger ork att möta en grå och regnig vardag.
Ett magiskt rum kan göra dig elektrisk, sprudlande – kanske till och med lycklig. Det sägs att lycka följer på tacksamhet. På det sättet förstår jag vad jag får vara med om i det här. Och jag vet att energin som skapas i rummet inte försvinner utan stannar kvar i arbetet. Kvalitativt, viktigt och skört. Att plocka upp nästa gång vi kommer dit.